Älskade älskade bebis

Tänk att man kan älska någon man ännu inte träffat. Bebis är prio ett i mitt liv, och det är en så otrolig känsla att känna den röra sig därinne. Ronan Keating's "When you say nothing at all" framkallade lyckotårar på vägen hem. Började skråla med, men så brast rösten. Så underbar text!

It's amazing
How you can speak
Right to my heart
Without saying a word,
You can light up the dark
Try as I may
I could never explain
What I hear when
You don't say a thing

Idag gick jag in i vecka 24 vilket innebär att bebis har chans att överleva, om den skulle födas för tidigt. Nu hoppas och tror vi ju på att den ska vilja stanna där tills det är rätt tid, men det är ändå skönt att ha kommit in i denna vecka.

Bebisen väger nu strax över ett halvt kilo och är ungefär 29 cm lång från hjässa till häl. Hörseln är välutvecklad och den kan höra din röst (som under vatten), dina hjärtslag och de mullrande, gurglande och kurrande ljud din mage och tarm gör. Höga ljud som bebisen ofta hör inne i livmodern, t ex hundskall eller dammsugaren, kommer förmodligen inte att låta otäcka efter födseln.
(Lånat från se.babycenter.com)

Började jobba igår, och det var härligt att träffa alla kollegor igen. Det har aldrig känts så bra att komma tillbaka till jobbet som nu. Vi hade varit förutseende och planerat en del redan innan sommarlovet så det känns mycket mer strukturerat och i ordning än tidigare år då man börjat. Jätteskönt! Rektorn har även godkänt att jag beställer en hög rullpall så att jag kan sitta bredvid eleverna då jag hjälper dem, på grund av mina domningar i benet som jag får så fort jag står lite längre stunder.

Vecka 23

Går imorgon in i vecka 23. Halvtid är passerad sedan ett tag, och bebis börjar närma sig ett halvt kilo i vikt. Det känns som att jag agerar gympasal ibland, då den bökar på. Sparkarna har börjat kännas ovanför naveln och blir allt kraftigare. Så underbart!!

Funderar dock lite på om jag har mig några läsare här, eller om det kan vara dags att lägga ner bloggen...

Nya armband

Rörelser varje dag

Bebis ger sig tillkänna varje dag nu. Den bökar runt, slår kullerbyttor och är allmänt livlig. Man undrar lite vad den håller på med där inne i magen. Ibland rycker man till då det kommer kraftigare sparkar... känslan är oslagbar. Vårt eget mirakel - du är så efterlängtad!

Mina tankar går nu kring vem den lill* ska bli. Vilken personlighet den får, hur den kommer se ut... Att den ska utvecklas och bli en helt egen liten underbar person. Första leendet, första skrattet, första ordet... i maj blir det mest troligt en Bulgarien-resa och då kommer bebis vara ett halvår redan. Det är fortfarande svårt att förstå att det som rör sig i magen verkligen är på riktigt, det är verklighet. Denna jul kommer vi mest troligt vara föräldrar, eller vara väldigt nära att bli det. När det gick upp för oss satt vi och bara smålog hela den kvällen.

Detta är en underbar period, och jag mår relativt bra. Lite yrsel och halsbränna, men det går bra ändå. Jag känner mig väldigt lugn och harmonisk. Både Robert och jag längtar tills han kan börja känna rörelserna på utsidan också. Vi gläds och ser fram emot den lill* som ska komma till oss. De allra flesta i vår omgivning gläds med oss och det är underbart att se att så många ser fram emot bebis ankomst. Blivande mormor har köpt första saken nu också. Min kusin David planerar för att agera dagis nästa sommar och ha gåstolsrace bland andra aktiviteter på schemat.

Robert frågade mig en dag om han fick sticka ner Astas kattleksak i mina byxor, för allt som saknas på mig är en svans. Sedan kan vi skriva "Välkommen till Tove Janssons värld" på dörren, då jag börjar anta muminmammans former. Haha!

Ultraljud

Igår var på vi ultraljud. Som vår lill* vän sprattlade, sparkade och for omkring! Allting såg helt normalt och bra ut, så det var väldigt skönt att få höra. Barnmorskan tittade verkligen på allt - hjärna, hjärta och klaffar, magsäck, urinblåsa, njurar, navelsträng, moderkaka... Hon mätte huvud och ben flera gånger - och kom fram till att vi ska få en Luciabebis. Dock så var den lite blyg, och gömde sig bakom moderkakan då det var dags för fotografering. Bilderna är svårtolkade så det är nog ingen idé att jag lägger in dem här.

Vilken känsla det är att ligga där och se vårt lilla underverk på en skärm. Tidigare har den ju inte varit så stor. Man kan inte föreställa sig att miraklet ligger inuti en, växer och mår gott. H*n öppnade munnen, vinkade till oss när hon tittade på handen... Tänk att allt bara kan bli rätt! Att allt fungerar som det ska, och att detta är en kombination av mig och den jag älskar. Att vi verkligen ska få denna gåva, som ett barn är. Har vi verkligen gjort oss förtjänade av det?

Efter ultraljudet så åkte vi och - nej, inte tittade på bebissaker - beställde en pelletskamin(!). Vår bygganmälan godkändes för drygt en vecka sedan, så i slutet på augusti får vi den. Ska bli skönt att inte behöva elda lite mycket i vedspisen. Det blir också jämnare värme i huset. Robert åkte sedan för att jobba, och jag åt lunch med Eva. Mycket trevligt!

Mamma skulle sedan skjutsa hem mig, och hon tog vägen "förbi Kiruna" så vi gick i lite affärer. Blev dock alldeles yr och vinglig, blodtrycket är inte vad det borde. Men men, hellre för lågt än för högt! Det lär väl börja vända på ett tag. När vi kom hem så blev magen alldeles hård, och så kändes det som att någon "gnuggade" mig från insidan. Det var bebis, kunde inte vara annat. Såå mysig känsla!! Vi avslutade kvällen med en väldigt trevlig 40-årsfest då svågern fyllde år.

Nu ska jag fortsätta njuta av sommaren! Gör det ni med. KRAM

Uppdatering

Mattes lillhjärta har fått komma till sin sista vila nu. Han ligger i skogsbrynet hos min mormor, där min mosters två hundar också vilar. Vi planterade en rosenbuske hos honom

Han kommer alltid saknas i våra liv, även fast tiden går. Tack Ceasar, mattes älskade vän, för den tid vi hade och all glädje du gav!

Här hemma blommar det för fullt i etageplanteringen. Robert överraskade mig med att ha grävt ner massor av tulpanlökar som får folk att stanna efter vägen för att titta på dem. Helt underbara!

Kusin David har varit här och hjälpt mig att göra ett stenparti, då jag inte själv fick lyfta något tungt på ett tag tag.

Såhär blev resultatet. Jag är helnöjd! Tyvärr gör inte fotot det helt rättvisa!

Vi har hunnit vara ute på premiärfisketur, och Robert fick en 2,5 kilos öring som vi grillade på midsommarafton. Det var riktigt gott!

Asta njuter av att vara ute på balkongen. Hon jagar flugor och spanar på fåglar!

Fina tjejen!

Magen har börjat jäsa lite nu, och på onsdag är det dags för ultraljud. Ska bli himla spännande att få se den lill* därinne igen!

Bebis har gett sig till känna

I lördags kände jag bebis rörelser för första gången. Det kändes som att den vände ryggen mot insidan av min navel, som att något svepte förbi, från insidan. Otroligt häftig känsla - jag sa till Robert att det där måste ha varit bebis som rörde på sig, för jag har aldrig känt något liknande. Nästa onsdag ska vi på ultraljud - ska bli skoj att få se den igen. Hoppas bara den mår gott och utvecklas som den ska. Såhär i vecka 17 ska bebis väga omkring 100 gram och vara 14-16 cm lång från huvud till fot. Det händer saker! Jag själv mår väldigt bra. Har en del växtvärk när livmodern växer, och det hugger och drar i ligamenten ibland när jag gör för hastiga rörelser, men jag klagar inte. Då vet man att det pågår något därinne! Magen har också börjat anta något annan form, men jag tror inte det syns ännu om man inte vet. Jag är sugen på färsk härlig frukt mest hela tiden.

Midsommar har varit väldigt lugn och skön. Jag och Robert har hunnit umgås och prata med varandra. Ses knappt under veckorna då han jobbar hästpass. Blir bättre då han får semester i mitten av juli.

Ha det gott, och ta hand om varandra i sommar!