Vecka 30

Imorgon går vi in i vecka 30, tiden går! Sista fjärdedelen nu, och magen har börjat växa på som ni såg i förra inlägget :)



Bebis ska nu väga en bit över ett kilo och börja närma sig 40 cm. Brukar känna när den har hicka, så mysigt! Nu känns det när den flyttar på hela kroppen, en rygg som bökar sig runt mot insidan av mammas mage för att ändra position, en stark fot på nya ställen osv.

I torsdags var vi på första föräldragruppen. Totalt sju par som ska ha barn i november eller början av december. Det kan nog bli hur bra som helst, vi kände/kände igen de flesta och det blev bra diskussioner. Denna vecka ska vi prata om förlossningen och se en film.

När man går hemma såhär så har man mycket tid att fundera. Något som irriterar mig något vansinnigt är människor som ser sig själva som offer. Allt bara drabbar dem, och de har all rätt i världen att klaga på allting, för ingenting är deras fel och det finns ingenting de kan göra åt sin egen situation?!

Jag skulle kunna se det som att det är såå synd om mig som har fått foglossningar och varför ska det drabba mig? Istället väljer jag att se det som att det kom med graviditeten och det finns en mening med smärtan. Det är inte synd om mig, jag får finna mig i att livet är annorlunda just nu och utgå från det. Om jag mår dåligt så finns det en anledning och då är det mitt ansvar att göra något åt det. Man kan inte gå igenom livet och se sig själv som ett offer, men visst är det lätt. Då behöver man aldrig ta något ansvar och göra något åt sin situation!

I min omgivning har det funnits personer som stulit mycket av min energi, och där är det också mitt ansvar att faktiskt sätta stopp. Vi måste alla våga ta beslut, och våga ta tag i situationer - både för att vi själva, och de som finns i vår närhet, ska må bra.

Sjukskrivning

Jag blev sjukskriven i måndags, och även om jag inte riktigt vet vad jag ska göra av all tid så känns det nog rätt bra. Fogarna är väldigt tacksamma i alla fall. Dock så känns det inte bra att lämna jobbet och eleverna riktigt än, men det finns inte något annat att göra. Det är bara att konstatera att jag inte kan jobba längre. Igår var det helt okej, men idag har jag riktigt ont igen så nu är det mest ryggläge.

Såhär ser det numera ut när jag tittar neråt. Fötter - var är ni?!



Bebis sparkade igår så det guppade på utsidan. Börjar bli riktigt kraftfulla rörelser nu, och ibland känns det som om jag måste flytta på hela mig för att den ska få böka sig på plats. Hur mysigt som helst! Robert låg och försökte väcka den i närmare en timme igår kväll, men då ville den prompt sova jättedjupt. Han försökte smeka, picka, kittla och trycka överallt och invänta en reaktion, men icke. När Robert väl somnat, DÅ vaknar bebis. Den är allt en liten luring :)

Magen och jag

Magen och jag - vi är ett nu. Allt oftare kommer jag på mig själv med att händerna söker sig dit och det är helt underbart att känna bebis böka därinne. Robert tittar ofta förundrat på mig och också han lägger händerna på magen. Vi har det helt underbart tillsammans, och bara njuter av tiden. Planerar och ser fram emot vår älsklings ankomst. Det ÄR speciellt att vänta barn, alla blivande föräldrar känner väl så? En helt egen liten person lever i min mage, och jag förser den med allt den behöver. Vi är så samspelta och jag vet hur den reagerar på vad jag gör.

Imorgon är det dags för barnmorskekontroll igen, och därefter ett läkarbesök för mina foglossningar. Kommer mest sannolikt bli sjukskriven resten av tiden, min sjukgymnast insisterar på det då jag nu måste använda kryckor för att över huvudtaget kunna arbeta och ta mig runt på skolan. Det gör ont att köra bil, vilket jag måste då jag har fem mil enkel väg till jobbet. Det gör ont att stå, gå och sitta. Att ligga ner avlastar om man lyckas hitta en bra ställning för benen, men då ska man helst inte röra på dem en millimeter. Det är dock inget jag kan göra på jobbet... så, intentionerna att jobba november ut är grusade. Prio får bli på mig själv och bebis nu. Jag menar inte alls att klaga, jag tar gärna det onda för det leder faktiskt till vårt barn. Det är inte en meningslös smärta, och den tvingar mig faktiskt att ta det lugnare än vad jag "skulle vilja", och det kanske är precis det min kropp är ute efter. Nåväl, vi får se vad läkarn säger imorgon, och därefter försäkringskassan.

Nu ska jag lägga mig och lyssna på en avslappningsskiva, låter som lagom ansträngningsnivå, eller hur?!

Färdigställer projekt

Vad härligt det är när man gör bort saker som man påbörjat. Jag har haft flera projekt liggandes halvklara, men nu börjar det bli ordning här!



Vilma (Roberts systerdotter) fick en kofta och mössa i doppresent som jag påbörjat då hon föddes. Skönt att jag fick de klar till dopet, de passar nästan nu, bara lite stora :)



Denna overall har jag också påbörjat då tankarna på barn började komma.. men den har blivit liggande, bara en ärm som behövde bli färdig. Nu är även den klar! Vi får väl se vad temperaturen säger bara, kan hända att den blir alldeles för kall...



Jag började lära mig sticka ordentligt för tre år sedan, och sedan dess har det blivit många tröjor till Roberts syskonbarn, våra släktingars och kompisars barn vilket har resulterat i massvis av restgarn i härliga pastellfärger. Dessa är nu ihopvirkade i en mormorsfilt som blir perfekt för bebis att ha i vagn/babyskydd.

Graviditeten som varit så snäll mot mig hittills har nu börjat ge sig tillkänna i mera elaka symtom. Jag kunde aldrig ana att foglossning kan göra såhär ont! Har varit hos sjukgymnasten, som tyckte att jag ska försöka bli sjukskriven rätt snart och inte kämpa på... kan tyvärr sluta med kryckor eller rullstol med tanke på det jobb jag har plus pendlingen till jobbet som tydligen inte alls är bra för fogarna. Nåväl, jag vill inte klaga. Vi får världens underbaraste gåva, och smärtan är ju övergående.

Mamma och mommo var här igår och hjälpte mig göra höst, och fixa lite i huset. Vill inte att allt ska "förfalla" då man inte kan fortsätta som förut. Robert är dock hur duktig och underbar som helst och fixar med det mesta. Det är han som lagar den mesta maten nu, och tar hand om en stor del av hushållet. Jag har verkligen världens bästa sambo, han är underbar! Igår fick han känna bebis' sparkar för första gången också. Nu försöker han få fler reaktioner och pickar på magen titt som tätt. Så, trots att jag har ont, skulle jag inte vilja missa detta för allt i världen! Idag har vi gått ner på tvåsiffrigt, 99 dagar kvar till beräknad förlossning, det närmar sig :)