Magen och jag

Magen och jag - vi är ett nu. Allt oftare kommer jag på mig själv med att händerna söker sig dit och det är helt underbart att känna bebis böka därinne. Robert tittar ofta förundrat på mig och också han lägger händerna på magen. Vi har det helt underbart tillsammans, och bara njuter av tiden. Planerar och ser fram emot vår älsklings ankomst. Det ÄR speciellt att vänta barn, alla blivande föräldrar känner väl så? En helt egen liten person lever i min mage, och jag förser den med allt den behöver. Vi är så samspelta och jag vet hur den reagerar på vad jag gör.

Imorgon är det dags för barnmorskekontroll igen, och därefter ett läkarbesök för mina foglossningar. Kommer mest sannolikt bli sjukskriven resten av tiden, min sjukgymnast insisterar på det då jag nu måste använda kryckor för att över huvudtaget kunna arbeta och ta mig runt på skolan. Det gör ont att köra bil, vilket jag måste då jag har fem mil enkel väg till jobbet. Det gör ont att stå, gå och sitta. Att ligga ner avlastar om man lyckas hitta en bra ställning för benen, men då ska man helst inte röra på dem en millimeter. Det är dock inget jag kan göra på jobbet... så, intentionerna att jobba november ut är grusade. Prio får bli på mig själv och bebis nu. Jag menar inte alls att klaga, jag tar gärna det onda för det leder faktiskt till vårt barn. Det är inte en meningslös smärta, och den tvingar mig faktiskt att ta det lugnare än vad jag "skulle vilja", och det kanske är precis det min kropp är ute efter. Nåväl, vi får se vad läkarn säger imorgon, och därefter försäkringskassan.

Nu ska jag lägga mig och lyssna på en avslappningsskiva, låter som lagom ansträngningsnivå, eller hur?!